Alice är redan 10 månader och jag njuter för fullt


Gudars vad jag är trött idag! Hade inte en tanke på att klockan skulle ställas om i natt utan spenderade kvällen hemma hos en vän till klockan ett på natten : ) Alice sov sött i vagnen när vi gjorde blöjtårta (omg vad bra den blev!), mängder av flätor (älskar att få styla hår och har ju kort hår så det är extra roligt när barnen vill att jag ska leka lite med deras!) och bara hade det allmänt trevligt i myskläder! Som tur är vill sambon kika ifatt de nya Beck-filmerna så det blir soffläge så länge Alice låter oss göra det ; )

Idag tänkte jag skriva om tiden, känslorna och alla tankar efter mitt missfall i juni 2016. På riktigt, jag förstår inte var tiden tar vägen? Det känns nästan som igår när vi åkte in till Linköping! Alice är redan 10 månader och jag njuter för fullt! Jag förstod redan innan hon kom att det skulle bli en kamp mentalt för man kan inte går och kämpa mentalt i 9 månader för att allt ska bli som vanligt när bebis är här. Så lätt trodde jag inte att det skulle vara, men det har ändå gått bättre än vad jag kanske trodde ändå. Jag vet vänner som beskriver hur de blivit överbeskyddande och liknande, men så upplever inte jag det riktigt. Kan inte beskriva det mer än att det är som att hjärnan ibland inte kopplar att hon är här, att hon är min/vår och att jag inte behöver ha garden uppe mer. Varför jag tagit det bättre än förväntat vet jag heller inte egentligen. Kanske var det för att hon och jag fick mer än ett helt dygn helt själva efter förlossningen där jag bara kunde titta, gråta av glädje, ta kort för att se att det var på riktigt och bara hålla om. Kanske beror det på hur jag sen den dag hon kommit verkligen prioriterat hennes närhet och njutit av den? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är så oerhört tacksam och håller med de kunder som beskrivit känslan efter ett missfall och när de äntligen fått sin bebis. ”Om missfallet inte hänt hade vi aldrig fått X”. Så sant!

Trots att hon ”bara” är 10 månader så har hon hunnit blivit en personlighet som jag älskar. Jag älskar hennes envisa sida även om jag ibland inte har energi för att möta den ; ) Ja jösses vad jag älskar att se att hon redan nu aldrig ger upp. Ska hon upp i soffan så tar hon sig upp även om hon skriker av frustration. Ska hon upp i trappen så tar hon sig förbi både vagn och kompostgaller. Ja det är ju inte kul att hämta henne hundra gånger varje dag, men jäklar vad jag älskar målmedvetenheten! Hennes utstrålning får jag inte glömma! Jag får ofta höra att jag alltid ser så glad ut, men hennes ögon! Oavsett om hon är glad, pigg, febrig eller trött så bjuder hon alltid på ett leende och har nära till bus om man ropar på henne. Alla som kikar ner i vagnen rodnar nästan när de möts av det där leendet som hon kan slå till med!

Emmelfoto fotoblogg fototips familjefotografering i snön barnfotografering fotograf örebor norrköping linköping
Emmelfoto fotoblogg fototips familjefotografering i snön barnfotografering fotograf örebor norrköping linköping

Att vara mammaledig och ha ett eget företag samtidigt är svårt. När jag blev gravid så bad jag om alla tips jag bara kunde få från vänner och kollegor i liknande situation. Alla sa samma sak. De hade ångrat att de började jobba för tidigt och att de inte tog tillvara på tiden mer. Det bestämde jag mig direkt för att göra, Jag lever hellre väldigt snålt (ja efter ett missfall, ett halvår med gallstensanfall och ambulansåkande hit och dit är ens SGI inget att jubla över) än att försumma barnen och tiden med dem som aldrig kommer igen! Till en början blev jag väldigt stressad (ja provocerad med måste jag vara ärlig och säga) när andra mammor skrev hur de jobbade och deras barn låg snällt bredvid eller hängde i bärsele. Ja jag provade t o m , men fasen vad dåligt jag mådde! Jag provade att jobba nätterna när hon sov som bäst och jag provade att jobba varje liten sovstund, men de var för få och jag gick bara runt och var stressad. Alice har sen dag ett varit ett väldigt aktivt barn så det har jag fått anpassa mig efter och jag vill inte att mina barn ska växa upp på mitt jobb. Jag hoppade ner några hål på prestationsstegen och har sen dess fokuserat helt på alla de stunder jag älskar och aldrig vill vara utan. Vet ni hur fantastiskt det är att sova bredvid denna lilla juvel. Hon brukar vakna till runt kl 22 och då hämtar jag henne i sin säng och lägger henne där hon legat från dag ett, i min famn. Hon får inte längre plats mellan arm och lår när jag ligger på sidan, utan nu ligger hon på min arm. Varje natt vaknar hon till och gör samma sak. Halvsätter sig, tittar på mig och ler innan hon lägger sig på min axel och somnar igen. Jag får tårar jag bara tänker på det. Förstår ni vad ovärderligt det är. Det skulle jag aldrig välja bort. Eller ta förmiddagarna när sonen är i skolan och vi sitter med klossarna eller jag jagar henne i soffan när hon tagit båda tv-kontrollerna och är så där löjligt nöjd : ) Nu när jag inte jobbar på kvällen längre så får jag även sitta i min fotölj och se när hennes pappa lär henne att låssas-hosta och skaka på huvudet när han frågar ”är pappa bäst”. Inget av det skulle jag byta ut. Det händer för mycket under första året och snart är augusti här och då ska hon skolas in och jag gå tillbaka till jobbet. Då ska jag göra allt jag drömmer om när det kommer till företaget. Nu håller jag mig till 2-3 jobb i veckan och att njuta av våra barn!

Varma kramar

PS vill ni se hur hon såg ut när hon bara var några veckor och jag fotografera henne med sin storebror så måste ni kika in här! Där kan ni även läsa om de utmaningar jag kämpade med känslomässigt när de blev två- Älskade barn!

+ There are no comments

Add yours