BLOGG


Lilla Ebbe med familj

Äntligen är jag tillbaka efter en veckas semester och som jag längtat! Är superladdad och har massor jag vill börja jobba med nu. Har 6 bröllop på rad nu, 4 lördagar, en söndag och ett par som väljer att fotograferas en helt annan dag då jag var bokad deras dag : ) Det är mycket som ska planeras och jag har en hel del redigering att göra i veckan. På fredag åker jag till Stockholm för att fotografera Lina och Luddes bröllop på lördagen. Längtar helt galet!

Den här sommaren måste vara den bästa på länge vad gäller vädret! Vi har badat en himla massa. Hundarna och jag har simmat på många turer och det är verkligen en speciell känsla att stanna upp och krama om dem och flyta tillsammans på deras flytvästar innan man simmr vidare. Ville bus har blivit ännu mer bekväm i vattnet och vet nu hur man kastar sand bäst så att det knastrar på golvet varje kväll mamma och pappa klär av dig. Hmm…

I helgen var vi först på Astrid Lindgrens värld och lekte för fullt. Det var helt okej trots värmen för det var så mycket skugga. Ville hälsade på Pippi och hjälpte henne att tvätta fönstren. Jag höll på att dö när hon öste iväg vattnet på rutan som studsade ut mot mig och kameran. Blev blöt i ansiktet, men på något mirakulöst sätt så klarade sig kameran och objektivet utan en droppe! Det var en skum känsla att gå runt där som vuxen. Jag minndes allt som så mycket större : ) En väldigt lyckad dag och en glad son som nu har sin egna Mysse och Bysse.

På lördagen så var det bara Ville och jag hemma och därför tog jag med honom på en spontan tripp till Kolmården, bara han och jag. Det absolut bästa jag gjort på länge! Vi gick runt tills det stängde och de tagit in djuren på Savannen. Nästa år kommer vi absolut att köpa oss ett årskort för det här passar oss så bra! Jag hade med matsäck för att hålla nere kostnaden och för att det är å mysiga ställen att sitta på i parken. Frukosten åt vi vid Savannen och Ville kommenterade allt som hände, ropade till djuren att akta sig när noshörningen började att röra på sig osv. Det sista vi gjorde var att besöka Barnens Lantgård och där ville han åka bilarna. Jag trodde aldrig att han skulle våga, men han hoppade i och körde iväg själv. Där gick jag paff och tårögd. Hur stolt får man bli! På vägen hem skruvade han upp volymen i bilen och vi dansade, sjöng (läs skrek) och han skrattade så där härligt gurglande. Jag grät. Jag fick tårar av lycka och tårar av ögonblicket. Den dagen kommer jag sent att glömma och jag förstår ibland inte hur han blev den han är. Visst kan han/vi skrika vissa dagar, han kan pröva ens tålamod till det yttersta, men när vi är iväg så där så är han helt makalös, han väntar på sin tur, tjatar inte om det ena eller det andra och lyssnar. Jag är då där larvigt stolt över min son som jag hoppas att alla föräldrar är över sina barn.

När jag skulle välja bilder till detta inlägg så blev valet så självklart. Ebbes mamma och pappa tittar på honom på det där sättet som jag själv gör med min son. Jag vet vad den där blicken betyder. Jag blir så varm av hans fantastiska leende och måste bara visa er fler bilder från fotograferingen. Vi var på stranden en timme där Ebbes mamma är uppvuxen, Ebbes morfar hade byggt klart bryggan och där Ebbe garanterat spenderade sin första sommar. Vi hade pratat en hel del om ljus och färger innan. Om att få unika bilder och personliga. Här kommer dem; vitt, blått, naturligt, magskratt, genuint, en ettåring och två förälskade föräldrar. Vem kan inte älska denna lilla guldklimp när han ler så där galet:

Från hjärtat om resan hit

Idag skulle jag redigera direkt, men fick ett meddelande på min facebooksida som berörde mig så djupt att jag känner att det är dags att öppna mitt hjärta och skriva om resan som varit upp och ner. Än är den inte slut heller.

I mars förra året chockade min dåvarande chef mig med att jag blev uppsagd. Hon visste inte att dem som skulle ha meddelat det inte hade gjort det. Jag hade är riktigt tufft år bakom mig. Väljer att inte dela med mig av några åsikter eller tankar kring det, utan går vidare. Tog i juni kontaklt med Omställningsfonden som kommunen köpt tjänster av och fick två helt otroliga kvinnor som stöd. Marie började bolla med mig och jag kände efter, Unn peppade mig och hjälpte sig se möjligheter. Sommaren kom och jag jobbade som en galning, bröllop och familjefotograferingar. Flera gratis för att jag ville utveckla ett förhållningssätt, men också flera beställningar efter en enorm spridning på facebook av mina bilder. Denna sommar kommer jag aldrig att glömma. Jag minns några stunder lite extra:

– Idas blick när hon stod med sin fina familj och sa ja till sin livs kärlek när regnet öste ner utanför båten. Det var mäktigt!

– Fotograferingen med Johanna och Karin i Knäpparviken. Kreativiteten och jag kände mig stark.

– Mötet på parkeringen när Johanna (en annan kund) tittade på mig och sa: ”Du förstår väll att du måste jobba med det här?” och när hon innan skickade ett sms: ”Tårarna slutar inte att rinna.”

– Promenaden på grusvägen när Emma skickade och tackade mig för min personlighet och bilderna som gav henne så fin respons. Hon älskade känslan i magen hon fick av det och det är precis vad jag vill ge mina kunder.

– Therese fina ord om hur bilderna på henne hade förändrat hennes självkänsla och hur hon upplevde att hon kännt mig i 5 år efter 5 min.

När jag då kom tillbaka till jobbet, eftersom jag hade en uppsägningstid, alla barnen hade hälsats välkomna och gick in i sina klassrum och stängde dörren så stod jag kvar i korridoren. Den känslan går inte att beskriva. Att hela sommaren fått en enorm uppskattning och jobbat med det jag älskar och som ger mig så mycket glädje i livet. Där stod jag och kände med obetydelsefull. Jag hade inte fått några arbetsuppgifter och jag kände mig så obetydelsefull och osynlig. Där och då bestämde jag mig för att jag inte ville må dåligt längre. Jag ville må som under sommaren. Tyvärr blev det för stor kontrast och jag gick in i väggen. Jag grät floder hos chefen och hörde mig själv be om ursäkt för att jag mådde som jag gjorde….. väl hemma så kunde jag knappt gå promenader med hundarna. Jag hade andningssvårigheter och klarade inte av några längre aktiviteter- jag blev rädd för mig själv. Ringde och bad om hjälp och kvinnan i luren sa något ovärderligt: ”Att kunna be om hjälp är en styrka.” Jag har alltid, sedan jag som barn gick med gräsklipparen och sa ”Kan sälv”, till nu gjort det mesta själv.. Jag var hemma i flera veckor och gick bara tillbaka sista veckan för att få ett avslut.

Sedan började en kamp- en kamp om vad jag verkligen ville. Skulle jag satsa på det här så skulle det vara helhjärtat. Jag fick en betald utbildning hos en duktig fotograf i Stockholm och det gav mig ny energi, de på omställningsfonden och Unn, min coach, trodde hela tiden på mig. Vissa dagar grät jag floder och gav upp, vissa dagar kände jag mig stark och fortsatte fram. Min sambo var den enda som trodde på mig och alla andra ställde bara en massa skeptiska frågor och poängterade att det finns kameror i var och varannat hem. Jag fick hjälp med att komma i kontakt, extra fort, med underbara Ingela Lindefält på Nyföretagarcentrum och sen gick det fort. Hon hjälpte mig med alla papper mm. och har nu gett mig en coach under ett år. Då kom även stödet från familjen när det antagligen insåg att det inte fanns någon återvändo. Jag hade bestämt mig och visade att jag hade kompetent stöd bakom mig. De behövde inte vara oroliga längre.

Nu sitter jag här och ser ljust på framtiden för att jag vet att det inte finns någon återvändo nu. Jag har hittat mig och det jag vill göra. Sen om det är på heltid eller deltid får framtiden utvisa. Vissa dagar är jag orolig och undrar om det verkligen kommer att gå och nästa dag får jag kommentarer från er och då får jag extra energi. Det är så mycket tid och energi bakom allt. Jag tror det är svårt att verkligen förstå hur mycket arbete det ligger bakom ett litet företag. Jag visste det då inte innan, men det är så kul att kunna jobba åt sig själv.

Därför vill jag verkligen tacka er- alla ni som klickar på gilla-knappen på facebook-sidan, gillar inläggen och bilderna och sprider att jag finns. Jag läser allt och blir lika varm för allt. Jag tittar alltid vilka fina människor som uppskattar det jag gör och det spelar ingen roll och ni bara skriver hej eller längre kommentarer- inget av det tar jag för givet! Idag fick jag ett mäktigt inlägg från underbara Emma och Tobbe som jag nu sitter och ler åt. Jag gömmer mig bakom skärmen extra för att ingen ska se tårarna. Detta inlägg kommer jag aldrig att glömma:

Hej!! Så fort vi fick mailet av dig med våra bilder satte vi oss ner och kollade!! Så många fina och proffsiga bilder, att det kommer bli svårt att välja=) Vi är så tacksamma för att du verkligen fångat oss och våra känslor över vårt lilla mirakel på bilderna!!! Och dagen för fotograferingen bär vi med oss som ett riktigt roligt minne, för jösses vad skoj vi hade. Och att vi båda var så nervösa innan, försvann så snart i ditt energiska och positiva sällskap=) Tack tack tack! / Emma & Tobbe.

Igår var de inne och pratade med mig om fotograferingen och vi skrattade en hel del. När jag kom hem så berättade jag för min sambo att jag blev sen för att jag pratade med kunder och han undrade om de verkligen pratade så länge, men det gör dem och jag älskar det. Det är mina kunder det ; ) Jag älskar att vi skrattar ihop och har ett gemensamt minne för resten av våra liv. Jag kommer aldrig glömma att finaste Karoline kom in och gav mig en kram och visade sin fina mage i veckan och förlossningspratet med Emma och Jessica. Det är dessa stunder som ger mig energi att kunna hantera även de tuffare dagarna, för tro inte att dem inte finns. Dagarna man undrar vad man gett sig in på, när det inte kommer in något eller bokningar uteblir. Det ekonomiska ska vi inte tala om- att leva på bidrag och ändå behöva ny utrustning som är så dyrt.

Det är en balansgång- som övriga livet. Men nu känns det bra! Mycket tack vare många av er! TACK!