Bröllopsfotograf i Västervik på Gränsö slott


I början av juli så åkte mamma, pappa, jag och Ville till Västervik för att jag skulle fotografera finaste Pernilla och Daniel, medan dem skulle gå på Astrid Lindgrens värld. Så underbart att kunna förena jobbet med att Ville får en upplevelse också. Det där med att sova i våningssäng var nog det som var roligast om ni frågar honom ; )

Men nu till det som fått mig att åka tillbaka till jobbet efter att ha nattat sonen- bröllopet med två helt makalösa människor som jag tänker på med enorm värme i hjärtat. Det som är så speciellt med Daniel och Pernilla är just att de är de mest osjälviska människor jag träffat om man nu kan beskriva dem så. Även om de var deras stora dag så hade de fullt fokus på alla andra och att de hade det bra och kände sig viktiga. När jag kom in till Pernilla på hotellrummet så satt hon helt avslappnad och blev ompysslad av sin fina vän medan hennes tärnor fixade och trixade med make up och sina klänningar. Jag lånade klänningen och accessoarer. Pysslade för mig själv på balkongen med det fina betonggolvet och den makalösa utsikten. Mitt i allt vanligt don så hör jag Pernilla säga; – Om ni bara visste hur glad jag över att ni alla är här och är så driftiga. Sen fortsätter hon och berättar hur mycket hon uppskattar allt och den service hon fått i den lilla staden Västervik mot vad hon fått där dem bor. Jag är så glad över att få jobba med brudar som är så här omtänksamma och medvetna om all kärlek som alla försöker att ge för att hjälpa dem att fullända sin dag.

Pernilla_Emmelifoto_007Pernilla_Emmelifoto_023Pernilla_Emmelifoto_025Pernilla_Emmelifoto_029tärnklänningPernilla_Emmelifoto_046Pernilla_Emmelifoto_049Pernilla_Emmelifoto_053

I något rum en bit i från var Daniel med sina två vänner och fick hjälp med flugan och blev underhållen medan vi kämpade med Pernillas klänning ; ) Jag sprang emellan en hel del ett tag bara för att ge honom direktiv om hur vi låg till tidsmässigt och för att de ville dokumentera när de såg varandra för första gången i bröllopskläderna. Lugnare kille kommer jag nog aldrig att jobba med. Han bara log och satte sig i fotöljen.

Pernilla_Emmelifoto_058Pernilla_Emmelifoto_062Pernilla_Emmelifoto_068

Under porträttfotograferingen ägnade vi halva tiden till gruppbilder med deras fina vänner och att ladda med pannkaka och banan. Ja ni läste rätt : ) Jag ska erkänna att jag blev lite orolig först att de inte var medvetna om hur lite tid som de själva fick då vi blev försenade pga av klänningen, men ju mer av dagen som gick så förstod jag att det var precis så som det skulle vara och är så dem prioriterar. Deras familj och vänner är allt för dem och ju mer dagen gick ju mer fylldes ögonen av tårar. Under vigseln så grät jag konstant över att se hur dem tittade på varandra, den fantastiska sången och allra helst den sista “Kärleksvisan” då hennes ena tärna verkligen sjöng till dem från första till sista ordet.

mottagningPernilla_Emmelifoto_170Pernilla_Emmelifoto_182Pernilla_Emmelifoto_186Pernilla_Emmelifoto_187Pernilla_Emmelifoto_189Pernilla_Emmelifoto_200Pernilla_Emmelifoto_210Pernilla_Emmelifoto_206Pernilla_Emmelifoto_209Pernilla_Emmelifoto_214Pernilla_Emmelifoto_215Pernilla_Emmelifoto_217Pernilla_Emmelifoto_221Pernilla_Emmelifoto_230

Väl tillbaka vid slottet så blåstes det ballongen för fullt och underhållande var det vill jag lova. Första försöket att knyta fast dem innebar att det förslorades en hel del och därefter bestämde de att alla fick hålla i sin ballong. Ni kanske undrar varför de har en tunn genomskinlig tråd fäst i dem? Brudparet hade sett en jättefin gruppbild med ballongssläpp och ville göra samma sak, men var rädd att ballongerna skulle hamna i naturen och tex ätas upp av kossorna. Ja det är sant! Där har ni den fina omtanken igen. För min del var det ju perfekt. Omtagning tack! Det som dem inte räknat med var att alla gäster skulle gå runt med dem vid minglet, men vilken effekt det blev!

Pernilla_Emmelifoto_250Pernilla_Emmelifoto_251Pernilla_Emmelifoto_268Pernilla_Emmelifoto_270Pernilla_Emmelifoto_272Pernilla_Emmelifoto_278brygganPernilla_Emmelifoto_282Pernilla_Emmelifoto_284Pernilla_Emmelifoto_286Pernilla_Emmelifoto_288Pernilla_Emmelifoto_311Pernilla_Emmelifoto_317Pernilla_Emmelifoto_326middagenPernilla_Emmelifoto_333Pernilla_Emmelifoto_350Pernilla_Emmelifoto_344

Sist ut var som alltid; middagen. Jag såg den fina dukningen, maten, alla fina gäster mm, men kan bara tänka på talen. Jag såg knappt något genom min lins. Det jag älskar så mycket med dem är att man får möjlighet att lära känna brudparet ännu mer genom deras nära och kära. Daniels tal berörde mig mest och jag bröt ihop redan vid hans första rader. Han berättade hur han efter att de började bo i New York har insett vad som är det viktiga; – Det är ni, alla ni som är här, vänner och familjen. Samtidigt hör jag en kille bredvid mig: – Jag skulle ju inte gråta! De sista orden gjorde att jag gick däreifrån med ett leende; – Pernilla, jag må inte vara prins Daniel, men för mig kommer du alltid att vara min prinsessa!

Read Next