Denna dag blev inte riktigt som jag tänkt då vi var lite spontana igår och Ville tog med en vän hem efter lekparkslek så det blev en mysig övernattning. Jösses vad hjärtat gjorde volter när jag smög in till dem strax innan jag själv skulle lägga mig och dem låg skavfötters och tittade på film. Just då log jag bara och tänkte, herre gud vad avancerat man ibland gör det för att man vill sina barn så väl och så kan det vara så enkelt. När dem vaknade sen var de väldigt rastlösa och jag såg då att Motala bowlinghall kör gratisbowling idag och på torsdag mellan kl 10-13 så de fick åka och kasta lite medan Alice gosade med pappa, minglade och mumsade mellanmål. Efteråt körde vi smidighetslunch på Mc Donalds. När vi väl kom hem gick jag och lade mig mig Alice och vi som nästan två timmar : ) Så ikväll blev det sent och hon har just somnat, men så får det bli ibland! Jag kände mig väldigt frusen när vi kom hem och lite tråkig i halsen så jag hoppas det inte blir värre för jag vill inte vara sjuk nu!
Har alldeles för mycket som snurrar nu så det har jag inte tid med nu efter all vab med barnen. Hade varit bra om man kunnat ha lite mer kontroll över när man blir sjuk och inte ; ) Jag blir fruktansvärd när jag är sjuk för det är verkligen något jag hatar! En del tycker det är skönt att få vara hemma lite och vila upp sig, jag blir rastlös, frustrerad och pipplig istället! I vår familj är det jag som kör syndromet Man-cold ; )
Tror att det är kroppen som tycker att jag ska stanna upp lite så får lyssna. Det är så mycket som snurrar nu som sagt. Jag planerar väldigt mycket inför hösten när mamma-ledigheten är förbi, men analyserar även en hel del från de 5 år jag nu jobbat heltid som fotograf. Fattar ni 5 år blev det i december 2017! Det känns helt overkligt, vilken resa, vilka upp- och nergångar, vad mycket skratt, vad många tårar, vad många fina minnen, vad många tuffa situationer och vad stolt jag är över den resa jag har gjort! OM jag veta om resan innan hade jag då startat företaget? Ska jag vara helt ärligt så vet jag inte. Jag var väldigt väldigt orädd, Även om jag var helt ensam då alla runtomkring mig var skeptiska och oroliga av kärlek så körde jag bara. Det var inte mycket jag inte vågade ta mig an, hoppade på intervjuver, tog uppdrag utan att blinka och trodde verkligen på det jag gjorde då jag mådde så otroligt bra. Minns ni Modig-föreläsningen finns även här? Känslan att ha “hittat hem” var så stark. Alla tuffa perioder i livet kändes som om jag hade genomgått bara för att få uppleva allt det jag upplevde via jobbet, men så hände något. Jag har försökt en lång period nu att sätta ordet på när och vad, men finner det inte. En del säger att det är en del av utvecklingen. Först är man totalt orädd, sen ju mer man lär sig ju mer respekt får man och ju mer man lär sig ju mer inser man att man inte kan. Sen tror jag även att de har att göra med att jag fick gallstensanfall som de sa var panikattacker. Det är fruktansvärt när människor påstår att man mår på ett sätt som man inte upplever själv. Speciell i samband med att jag gick igenom ett missfall som min kropp inte signalerat utan jag bar flera veckor på ett dött foster. Att hamna i en situation när man känner att man inte längre kan lita på sin kropp, se sig i spegeln och inte känna sig trygg är fruktansvärt. Det i kombination med att jag är som en öppen bok och har ett väldigt tydligt kroppsspråk gjorde att jag drog mig tillbaka. Jag postade inget på sociala medier för jag har aldrig kunnat spela en roll, jag är den jag är och vill vara det. Allt på en gång gjorde nog att jag tappade mig själv under två års tid. Ja lägg till en graviditet där jag var livrädd första 20 veckorna och inte ville att alla skulle veta då jag fortfarande själv inte förstod vad som hände och var tvungen att vara så stark inför min son att det var allt jag orkade.
Detta har gjort att jag letat många quotes som kan uttrycka det jag känner bättre än vad jag själv kan då mycket inte är bearbetat än. Har hittat två stycken jag verkligen gillar och som fastnat hos mig;
“Without rains nothing grows. Learn to embrace the storms of your life.”
Den här tycker jag så mycket mer om är det jag alltid fått höra “du blir hårdhudad av motgångar och hårdare. Om ni visste hur många gånger jag ville skrika “jag vill inte bli hårdare, jag vill vara den jag är och det jag känner är lika viktigt som alla andra.” Denna quotes kommer jag dela med mina barn när de behöver! För det är inte alltid du eller jag som behöver ändra oss, men eftersom vi inte kan påverka andra så behöver vi lära oss att hantera situationer så att andra inte påverkas oss så mycket. Att se motgångar som en utmaning och en möjlighet att växa som människa gör dem lättare att hantera för mig. Hur är det för dig? Minns så väl när jag kom ut från sjukhuset och min bror ringde mig och sa “om det är någon som vänder detta så är det du. Det vet du!”. Jag behövde inte höra något annat och allt jag fokuserade på för att klara dagen var just det.
“It´s not who you are that holds you back, it´s who you think you´re not.”
Denna ger mig så mycket energi. Just nu kämpar jag mycket med att våga igen, inte vara så fruktansvärt kritisk mot mig själv i jobbet. Bloggen är en stor del av att våga synas igen, dela med mig av MIG igen och våga satsa igen på det jag brinner så otroligt mycket för. Min passion´i livet som ger mig så mycket livsglädje i privatlivet och min roll som mamma och sambo. Det jag kämpar mest med nu är att våga ta nya vägar, inte tänkar att jag inte är tillräcklig eller att alla andra är så mycket bättre så att det inte är värt det. Sluta låta den person som legat på botten under en längre period styra vad jag gör och inte, utan låta den som klättrade upp och idag ler och skrattar mer än på länge få bestämma lite mer. Vet ni förresten hur underbart det bara är att se sig själv le igen och se lycklig ut. Alla dessa bilder en vän, min sambo mfl har tagit på mig med min kamera har varit så betydelsefullt i tankarna om vem jag är idag och hur jag mår. Underskatta aldrig fotografier, varken för nutiden eller framtiden!
Nu blev det ett väldigt personligt inlägg, men är det något jag lärt mig av den senaste tiden är att skriva och prata är helande. Det gör även att man kan få kontakt med människor, få andra infallsvinklar, inspirera, motivera och alltid hjälpa någon. Då är det värt det, även om det är fruktansvärt otäckt att klä av sig naken ibland då jag inte har en aning om vem som läser. Men tack snälla du för att du gjorde det hela vägen hit och dela gärna med dig av egna tankar/upplevelser mm så kan vi våga tillsammans!
Varma kramar
