För ungefär ett år sedan satt jag nu hemma på min säng och övade inför min föreläsning på Modig. Första försöket stammade jag galet och fick börja om, andra försöket började jag asgarva och utbrast “fasen vad du är dålig” och tredje gången började jag gråta för jag insåg hur personligt det blev. Jag tränade inget mer som ni säkert förstår. När jag väl kom upp på scenen så fungerade ju självklart inte microfonen : ) Väl framme vid bordet så var det så högt att jag såg hur mina händer darrade och det fick mig att ta ett steg åt sidan och bara tala från hjärtat.
Idag är jag så obeskrivligt tacksam över den möjligheten och det stora förtroendet jag fick. Jonnys high five som gav mig gåshud, kramarna från eleverna och lärarna, applåderna och busvisslingarna efteråt som jag önskar att min familj hade fått uppleva live, en sambo som kom hem på kvällen och hade hört hur några pratat om mig och min föreläsning på uteserveringen senare på kvällen, twitterinlägget om hur jag överraskade… Den responsen jag fick efteråt av för mig främmande männskor har betytt så otroligt mycket för mig och har gett mig så många nya möjligheter. Jag kan bli stannad än idag av folk som satt där i publiken och som vill säga att jag inspirerade dem där och då. Tack alla ni som vågat dela det med mig!
Idag är det jag som sitter i publiken och jag är så glad för dem som ska få stå där jag stod och ser fram emot att se vad årets elever har lyckats jobba fram tillsammans med sina fantastiska lärare. Detta är precis vad Motala behöver och alla vi företagare som vill utvecklas och jobba i framkant! Tack!
