Ni skulle se min lista här bredvid på fotograferingar jag inte hunnit visa alls och definitivt inte blogga om så jag tänkte att vi börjar bockar av den lite allteftersom. Idag vill jag visa och berätta om en familjefotografering från sommaren med en drake och en vurpa i potatislandet . Jag minns den så väl för dessa är helt galet underbara! Vi skrattade nog från det att pappa klev ur bilen till det att mamma packat in det sista! Jag vet att det aldrig blir ens hälften så roligt när någon ska återberätta, men jag bara måste ge det ett försök!
När pappa klev ur bilen så stod mamma och fixade i bagageluckan och jag hann tänka att hon säkert glömde något, men i samma stund så kom pappa leende och sa “ska vi visa väskan du har med dig som du tänkte att han skulle sitta på”: Mamma tittade på honom med mord i blicken och slängde täckande runt med sakerna och jag började skratta och blev nyfiken. “Nä, men Emmeli den var inte vad jag hade tänkt säger hon och ler”. JAg kunde inte sluta skratta med pappa när det var en mjuk koffert av läder och ingen hårt som är lätt för barnen att sitta på och dingla med benen. Skrattet avbröts ganska snabbt när mamma tittade på pappa och sa “ska vi visa henne din fantastiska idé då”, med en bestämd och hämndlysten röst. Pappa tog inte åt sig en sekund utan log nöjt och stolt och öppnade baksätet. Gissa vad han hade med sig! En drake (typ gunghäst) i alla möjliga färger. Mamma bad mig vara ärlig och säga att den är asful. Jag trodde jag skulle kissa på mig. Pappa menade allvar. Längs grusvägen ner till platsen talade han om hur hans vision var att sonen skulle sitta som en riddare framför slottet och veva…”Nä vänta jag skulle ju tagit med hans rustning!” Då kunde jag inte hålla mig och tittade bort mot Ulfåsa slott som inte är mycket till slott som de målas upp i sagorna och tackade högre makter att pappa inte fått den idén hemma och tagit med utrustningen ha ha!
Jag vet att jag aldrig kommer att kunna förklara för er, om ni inte upplevt stunder som dessa, hur speciellt det är att möta människor mitt i vardagen, rutiner, livet och umgås en timme som om vi känt varandra hela livet och skratta som om vi inte gjort annat tillsammans. Det är så lätt att skriva en mening som innan, men oerhört svårt att gestalta det. På riktigt så att andra känner det jag inte kan beskriva när de tittar på fotografierna. Jag hoppas ändå att ni ser. Känner och kan ta in det jag försöker säga.
När sonen sen skulle stå i en korg mellan potatisplantorna så hade hunden fått nog av all gos (läs drag i päls och öron ; ) ). Vänder sig om och hoppar ut. Duns ner i potatisplantorna sa det. Alla tre började asgarva och till slut tittar jag upp på dem. “Ska ingen plocka upp honom”. Gud jag skrattar åt det än.
Tack underbara ni för att ni gav mig ett så fint minne av en varm sommarkväll ute på landet med en drake och en tapper riddare som hamnade i potatisplantan istället för ridande framför det sk “slottet”. TACK!
Varma kramar
