Sitter här och vill ge er en sammanfattning om dagen. Dagen jag laddat för så länge och som jag varit så nervös för och som har gjort att jag inte hunnit blogga mm för att jag har varit tvungen att hålla mig sysselsatt för att inte gå under. Att säga att jag var nervös var egentligen bara en enorm underdrift. I veckan så satt jag en dag till halv tolv på natten för att försöka hitta en röd tråd i det jag planerade med Anna (en av eleverna som annnordnade detta). I morse tog jag tid på mig och föreläste i sängen tre gånger. Första gången stammade jag och skrattade, andra gången grät jag och tredje gången stannade jag mig själv och sa “fy faan vad du är dålig” : ) Ja ni hör ju!
När jag väl kom dit så möttes jag bara av leenden. Eleverna på Digitally Motala var ett enormt stöd under hela dagen och Sofie b la fick vara min psykolog : ) Först ut var ju några av landets främsta sociala medier-strateger; Deeped Niclas Strandh och Sarah Larsson Bernhardt. Hur går man upp efter så fantastiska föreläsare? Jo man går upp och börjar prata, micken fungerar inte, får en ny och den vill ju heller inte fungera först : ) Man ställer vid bordet med pappret och inser att bordet går upp till brösthöjd och det syns hur mycket man skakar. Klickar efter ett tag på tiden för att se hur mycket jag har kvar och inser att tidtagaruret inte gått igång så jag kikar bort mot dem med ljudet och säger att de får plinga i glaset när jag pratat tillräckligt. Tar ett kliv åt sidan och fortsätter köra på det spontana! Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte alls vet vad jag sa. Jag fick folk att skratta och jag talade från hjärtat, munnen gick i ett och Herrey kommer in på scenen för att konstatera att jag kan både prata och göra det fort : )
De applåder som kom när jag tackade för mig och busvisslingen gick rakt in i hjärtat. När Jonny (en av eleverna) ger mig en high five är adrenalinet högt och jag känner i det ögonblicket att jag gjort något jag kan vara väldigt stolt över. Att mötas av främmande människor efteråt som berättar hur de upplevde mina bilder och mig som talare var så inspirerande. Jag vill själv bli bättre på att berömma andra för det betyder mer än jag tror att den som säger det förstår.
Som ni märker så vet jag nog inte egentligen vad som hänt. Jag vet bara att jag är så stolt över mig själv som kämpat enormt hårt för att stå där på scenen idag och att jag bara önskade att jag hade haft någon i min familj där, men jag vet att de kommer att få se det efteråt. Det här är absolut något jag vill göra igen och skulle jag kunna så skulle jag vilja ha med alla elever i bakfickan som stöd. Att motivera och inspirera är en av de saker jag saknar med läraryrket så jag hoppas absolut att det dyker upp fler chanser, annars får jag skapa dem själv!
Tack Digitally Motala för att ni gav mig ett minne för resten av mitt liv! Tack till Sofie, Tina och Jörgen som gav mig ett extra stöd under dagen genom att bara vara där vid min sida och le som bara ni kan!
